sixbillionsecrets

Jag har länge tänkt på hur jag hamnade här.
Varför jag sitter i en lägenhet, med ett butiksjobb, hund och pojkvän.
Varför allt känns så jävla mellanmjölk.

Jag har dragit mig länge för att skriva, för det tillför alltid så mycket ångest.
Men det här var inte hur allt skulle se ut.
Tjugosex år och redan svenne.

Kan det vara så att om man lever för mycket på utkanten av den där lådan alla pratar om så dras man tillslut in i mitten av den?
Lite som alkoholister och narkomaner som alltid blir kristna.
Jag har nog snuddat på båda ovanstående missöden men jag tänker då aldrig stänga av mitt logiska tänkande helt och börja tro på gud som står i bibeln.


Oavsett hur jag vrider på det så hamnar jag alltid på samma punkt där mitt liv tog en stark vändning. För innan det så levde jag som jag gör nu, ironiskt nog med ungefär dubbelt så bra lön.

Men pengar betyder inget om man inte är lycklig.
Desto mer pengar man kräver, desto mer försöker du köpa lycka.
Jag är likadan själv, jag tappar mig själv i materialismen och får galna ”vill ha” begär. Speciellt saker som får mig att se mer fri ut. Som ponchos och hippie-ringar och tatueringar.
Man fastnar i bubblan om att man måste ha en massa saker för att vara lyckligare.


Så, det var där allt började. 
Kapitel ett

Jag var nitton år, jobbade som danskoreograf och hade precis köpt en valp, en italiensk vinthund med min modell-pojkvän Marcus som skulle till Italien för han hade skrivit på kontrakt med en handbollsklubb där. Planen var att jag skulle med tiden flytta ner.
Året var 2007.
Vi bodde trångt i en etta vid Redbergsplatsen i Göteborg och kontoret jag jobbade på låg på Östra Hamngatan så det tog mig 5 min med vagnen.
Jag hade ändå det mesta ordnat för mig, på helgerna hade jag utbildningar för företaget jag jobbade på och på eftermiddagarna körde jag dansklasser för diverse anläggningar. World Class, Sats och Sportlife.

Jag har aldrig sett mig själv som en snygg person, men när Marcus och jag blev tillsammans så fick jag någon form av yttre kris för han var verkligen out of my league. Han hade de snyggaste kläderna och var alltid piffad till tänderna medan jag gick omkring i mina slinta nike byxor och en xxl-tshirt. Jag skojar inte, Marcus spelade i ungdomslandslaget i handboll och småtjejerna som tittade på det tryckte på riktigt ner deras trosor i vårt brevinkast.
Så jag började köpa kläder, tajta True religion byxor och en Dieseljacka jag fortfarande inte kan förmå mig att slänga. Urringade tröjor och högklackade skor. (Som jag aldrig använde men ni fattar grejen)

Marcus skulle vara borta ett år, men vad gjorde det när han var mannen jag skulle gifta mig med? Vi hade allt planerat för oss och jag trodde verkligen att han var mannen i mitt liv. Men vad vet jag. Nitton år och ny på livet.

Så kom dagen. En morgon i slutet på juli, jag grät, han grät och han hoppade på det där planet till Bari. Föga anade vi att vi aldrig mer skulle ha det vi hade då. 
Mina dagar fortsatte i vanlig ordning, jag jobbade för mycket och hade Elite – min hund – med mig vart jag än gick, hon var fortfarande valp och nyfiken på livet så kontorsdagarna blev kanske inte så effektiva som jag skulle vilja erkänna. Ändå ökade jag omsättningen med 100 % det året.
Jag jobbade jämt och hela mitt liv gick ut på att planera inför morgondagen eller helgen därpå. Jag var en tonåring i en vuxenvärld där jag trodde att jag förstått allt.
En lördagsmorgon i augusti tog jag ut Elite som nu är fyra månader på vår innegård för att äta frukost i solen, jag hade på mig mina jättestora nike byxor och en sport-bh. Väl ute på gården träffade jag min granne, jag minns fortfarande inte hur hon ser ut för samtalet kom till att bli kortare än vad vi förväntat.
Vi stod och pratade ytligt om ingenting och jag minns att jag tänkte att jag borde lära känna lite nya människor nu när Marcus hade åkt. Han var den enda sociala pelaren jag hade haft det senaste året.
Jag höll Elite i kopplet och helt plötsligt hoppar hon rätt upp, rätt fram i luften och kopplet stryper åt hennes hals och hon landar snett på benet.
Skriket är bedövande.
Jag plockar upp valpen och hela tassen hänger åt sidan. Min första reaktion är att trycka tillbaka tassen så den sitter på plats men Elite biter tag i roten på min tumme samtidigt som hon skriker det mest hjärtskärande ljudet.
Barfota i nästan inga kläder tar jag henne i famnen och springer till smådjursakuten som ligger längre upp på gatan.
Jag minns att jag möter folk på vägen som vänder sig efter skriken men jag ser bara dörren hos veterinären långt där borta förbi kyrkogården.
De tar in henne direkt och sätter lugnande dropp i benet på henne så hon somnar och de bestämmer sig för att operera in fyra stift i hennes lilla tass då alla fyra har gått av.
Jag hade så mycket skuldkänslor och kan fortfarande få det ibland när jag ser att hon har ont i sin lilla tass som nu är stelopererad.
När jag hämtade henne från veterinären dagen efter så hade sköterskorna lindat in gipset i ett rött bangade med ett grönt hjärta påklistrat. Elite med sina tre kilo hade redan charmat sig in hos dem såklart.
Elite var lika glad för det, hon hoppade belåtet fram på tre ben och med sitt vänstra framben rätt fram täckt av rött gips.
Jag tror hon gillade uppmärksamheten. Men sådär säger alla hundägare. Vad vet jag.
Jag hade med Elite som vanligt på kontoret och till min belåtenhet var hon inte lika valpig längre utan låg gärna i knäet på mig och sov.

Det var i början på september och en ny termin vilket alltid innebar mycket jobb för mig, över 100 paket skulle adresseras och packas och skickas till olika träningsanläggningar runt om i Sverige. Jag sprang som en galning mellan kontoret på ena sidan gatan och posten i Nordstan för att se till att allt blev skickat som det skulle.
Jag var ensam och de senaste månaderna hade gått ut på att pussla för att få ihop min vardag med heltidsjobb, valp och träningsklasser.
Mitt sociala liv var som bortblåst och jag gick utan min vetskap mer och mer in i mig själv.
Jag var på kontoret tidiga morgnar och åkte sällan hem innan sju, åtta på kvällen.
Jag minns inte varför jag gick tidigare den där torsdagen, men jag minns att jag kom på mig själv sittandes vid mitt skrivbord skakandes på huvudet.
Elite var rastlös och sprang omkring och jag försökte få något gjort utan att lyckas alls.
Jag beslöt mig för att ta bussen hem och ta en välförtjänt eftermiddag ledig, klockan var ju trots allt bara halv fyra.
När jag kom ut på gatan mot Brunnsparken så ser jag bort mot älven att 50 bussen kommer åkandes, trevande i mitt beslut om jag orkar springa eller inte med min halvt hoppande hund tar jag en kraftansträngning och hinner precis till hållplatsen och kliver in i förardörren på bussen.
Det var lagom med folk och mitt vanliga jag hade satt mig längst bak då pälsdjur ska undvikas i främre delen av bussen men efter min uttröttning på jobbet och inte minst löpet till bussen så satte jag mig på första bästa lediga plats – bakvänt i ett fyrasäte mitt emot en mörkhårig man med en ryggsäck och en resväska.
Jag pustade ut och torkade fukten av min panna. Och blickade ut mot världen utanför håglöst.
Jag slogs ofta av tankar som ifrågasatte min plats i livet just nu, ”är det här allt?” ”ska jag leva såhär i resten av mitt liv?” Sådana frågor är viktiga och samtidigt skrämmande, oavsett hur ung eller gammal man är.
”Är det jag gör nu främjande för den jag vill bli?”

Jag slogs snabbt tillbaka till verkligheten av att Elite sitter och stirrar på mannen mittemot. Helt blickstilla lite darrande släpper hon inte blicken av honom.
Jag låtsads först som ingenting och byter sittposition så att hon ska tappa fästet men hon sitter kvar, gipset rakt ut och öronen fram på helspänn.
Mannen har sett Elite men flackar sedan bort med blicken en stund för att inte så långt senare titta tillbaka och mötas av en lika stirrig blick.
Jag skrattar och mumlar något obekvämt till Elite.
Han ler sparsamt och tittar på mig:
- Söt hund.
- Tack.

Han släppte blicken och började rota i sin ryggsäck. Kort därefter drog han fram ett papper som han började studera samtidigt som att han försökte förstå vart bussen befann sig.
Han vände sig till en lite äldre dam som stod upp bredvid honom och frågade hur många hållplatser det var kvar till Nobelgatans busshållplats.
-Vart ska du? Frågade damen och tittade på pappret
-Räntmästaregatan. Svarade han kort

Räntmästaregatan låg två gator ovanför min lägenhet och jag hade aldrig hört om Nobelgatans busshållplats så utan att tänka mig för lade jag mig i diskussionen.

-Jag bor precis under Räntmästaregatan så om du hoppar av med mig så kan jag visa dig om du vill.

-Vart ska du hoppa av då? Hans blick släppte damen och han tittade nu vaksamt på mig.

-Jag hoppar av vid nästa hållplats, Ingeborgsgatan.

Han trevade lite på sig som att han inte kunde bestämma sig.
Jag försökte bara vara trevlig och brydde mig egentligen inte om han gick med mig eller inte, men en del av mig saknade att prata med någon bara.
Damen som nu hade satt sig ner medan jag ställt mig upp skakade på huvudet.

-Nej det är bättre att du hoppar av vid Nobelgatan och går här, ser du! Hon visade på kartan hur han skulle gå.
Jag öppnade min stora mun igen.

-Eller så visar jag dig bara.
Jag ogillade känslan som uppkom där damen lade så mycket vikt på att han verkligen inte skulle hoppa av med mig, vad spelar det för roll?

-Men du har så mycket packning så det bli närmare om du hoppar av där kartan här står att du ska hoppa av.

Mannen stod nu med ryggsäcken på axlarna och en bag i handen fortfarande trevande om han skulle hoppa av med mig eller inte.

-Det spelar ingen roll för mig men om du är osäker på vart du ska så visar jag dig gärna. Säger jag i ett avslut då bussen körde in på min hållplats.

Han såg så lugn ut men i hans ögon såg jag att han var ambivalent om vad han skulle göra.
Damen tog tag i honom i armen lätt och insisterade på att han skulle sätta sig ner och han gjorde som hon sa.
Jag log och tog Elite i famnen och hoppade av själv. Tanken slog mig inte förens långt senare om hur märkligt den kändes med den gamla damen och hennes övertalning att vi verkligen inte skulle hoppa av ihop.
Jag började vandra hemåt med Elite hoppandes på tre ben, när jag kom innanför dörren dumpade jag av min träningsväska och slängde på mig mjukiskläder.
Tog min plånbok och sprang ner för danskavägen till Dalhs och köpte mig en välförtjänt Latte. Tåls att säga att vid den här tiden var latte riktigt trendigt, långt innan mammorna på söder började köpa latte-hållare till sina djungle-barnvagnar.
Väl inne i lägenheten hade Elite börjat bli rastlös igen. Jag höll ut på det så länge jag kunde, drack upp mitt kaffe och tog min fyra månaders valp i hennes turkosa koppel och gick ut i solen.
Jag vill ju inte erkänna det men efter allt som hände på bussen så hade jag en tanke i bakhuvudet att jag kanske skulle gå förbi Räntmästaregatan, jag vet inte vad jag skulle få ut av det.

Jag började gå upp för trapporna, tur att han inte hoppade av med mig, det var många fler trappsteg än vad jag mindes.
Väl uppe såg jag mig omkring och fortsatte upp mot gatans slut, vad trodde jag? Att han skulle sitta utanför sin lägenhet bara eller? Jag börjar verkligen bli ensam om jag söker upp okända män jag utbytt fem ord med.
Jag vände, på plats, halvvägs upp för gatan, upprörd på mig själv att jag låtit något annat än mitt huvud styra mig.
Men så precis när jag ska vända ner mot den oändliga trappan igen så ser jag honom, men stormsteg på andra sidan gatan gå ner mot Redbergsplatsen.
Han får syn på mig och stannar.

-Tjena.
Han lät bra mer avslappnad nu än vad han gjorde på bussen
-Hej hej! Hur är läget?
-Bra, lite stressad ska ner på en middag med klassen
Varför står han stilla då?
-Jaha, pluggar du?
-Ja, eller, jag började idag. Jag flyttade hit idag.
Han pekade upp mot ett utav husen på gatan.
-Aha, vad pluggar du till?
-Apotekare
Han lät lite lurig
-Vad har hänt med din hund?
Han refererade till gipset.
-Hon hoppade upp och ramlade på benet snett och bröt det.
Dåligt samvete, hade jag inte hållit i kopplet hade hon inte landat fel.
-Åh stackars.
-Ja verkligen, hur länge ska du plugga då?
-Fem år blir det väl
Fem år för att stå med en vit rock i ett apotek?
-Oj, men hur gammal är du?
Varför frågar jag det?
Han tvekade som om jag frågat världens mest personliga fråga.
-24
Inte en chans, han kan inte vara en dag över 22
Han började röra på sig igen lite långsamt.
-Aja men ha det bra då!
Vadå, har vi pratat klart? Sa jag något fel? Vad är det för fel på honom?
-Japp, du med!
Andra gången idag jag skakar på huvudet åt mig själv.
Jag trevade ner för trapporna lite förvirrad.
Vad var det där? Hur svältfödd är jag på dialoger att jag raggar upp närmsta mun som vill (eller inte) prata med mig?
Jag ringde Marcus. Men han svarade inte.


06.30 Klockan väckte mig som en käftsmäll.
Varför var jag så trött hela tiden?
Jag masade mig upp ur sängen och klädde långsamt på mig. Inte en tanke gick på mannen vars namn jag hade glömt att fråga om.
Elite hoppade in i min tränings väska vid dörren som hon alltid gjorde när hon inte orkade gå på mornarna, jag satte på mig skorna och traskade iväg med Elites huvud tittandes ut ur väskan som hängde över min rygg.
I vanlig ordning stannade jag förbi Dahls och plockade upp frukost innan jag tog vagnen till jobbet från Redbergsplatsen. Av någon anledning så var jag så himla sugen på cigaretter den morgonen men avfärdade det.

Den här livsstilen med pojkvän, hund och fast arbete var inget som föll mig naturligt, det var någon som jag ville vara för jag tyckte att jag hade gjort tillräckligt med bus i mina unga år.
Det var såhär livet ”skulle” se ut, man ska ha ett fast jobb man går till varje vecka, rutiner och matlådor.
Krogen hade jag besökt kanske 6-7 gånger det senaste året.
Jag fann mig i känslan av att det här var allt, det var okej. Jag hade en bra karriär nu och jag var respekterad av alla jag utbildade och pratade med. Trots att jag bara var nitton.
Att jag var missförstådd hade jag tagit förgivet vid detta laget, aldrig var det någon som förstod exakt vad jag menade och ofta så zoomade dem inte ut tillräckligt tyckte jag.
När jag säger zooma ut så menar jag i världen.
Folk lever för det som finns framför näsan på dem. De lever för prylar som de har ett onormalt stort värde för. De konsumerar och socialiserar på ett sätt som för mig – när jag tänker på det – känns oerhört trångsynt.
Jag har fallit ner i gropen av konsumtion många gånger, men den får alltid lite paus mellan varven där jag bara gör mig av med allt.
Jag tycker mig ha distans till det, men vad jag märker är att desto sämre jag mår, desto mer vill jag konsumera, och röka.

Detta var första gången jag tänkt på en cigarett sen jag tog studenten.
Under gymnasiet och högstadiet rökte jag en del, för att skolsystemet verkligen inte var skräddarsytt för mig. Jag förstod inte varför vi slösade så mycket tid på saker som redan hade hänt. Varför fanns det inte en kurs i hur vi ska ändra systemet för att vår jord skulle klara sig? För att vi skulle hålla oss friska? Nä, i skolan rökte jag och hängde med folk i cafeterian.

Jag var ganska stängd och inne i min ”konsumtions-fas” och tänkte inte mer på att jag var sugen på den där cigaretten, utan åkte ner till kontoret.
Det var fredag och helgen framöver skulle vi ha premiär på två av våra ”suburbs” .(dansanläggningar som vi bedrev själva)
Det var en hel del att göra men så fort jag blev klar så kände jag mig helt slut igen så jag begav mig hemåt så fort jag gjort det mest nödvändiga för dagen.
I vanlig ordning tog jag 60 bussen, åkte hem lämnade Elite och gick ner för att köpa min dagliga dos av koffein.
Väl hemma slogs jag av tanken att jag kanske skulle gå upp för djävulstrapporna mot Räntmästaregatan igen, när jag tänker efter så var det inte ens en tanke jag hade, bara en känsla.
Jag tror det är viktigt att låta sina inre intuitioner styra en, jag har alltid varit i bra kontakt med dem och har aldrig ångrat att jag inte lyssnat på dem.
Så jag tog min lilla vovve och började gå upp för trapporna för andra gången på två dagar.
Halvvägs uppe för trappan ser jag en man som är på väg ner. Det ser ut som apotekaren men jag tänker att mitt huvud spelar mig ett spratt.
Mannen pratar i telefon lågmält och desto närmare han kommer desto mer övertygad blir jag att det faktiskt är han jag träffade på bussen igår.
Sjukt, tänker jag för mig själv. Vad fan ska jag göra nu då?
Han har ögonen fästa på trappstegen framför honom men tittar upp precis när jag ska börja gå upp för den sektionen trappsteg han är på väg ner för.
Han stannar upp och fortsätter prata i telefonen medan han nickar mot mig att stanna. Han hade en subtil skånsk brytning när han sa:
-Du jag träffade precis en kompis här så jag måste lägga på
Kompis? Han kanske är lika svältfödd som jag. För det vi har delat räcker inte till definition av vän i min värld.
Han la på luren och vände upp blicken igen mot mig, jag var osäker på om vi skulle ta i hand eller kramas eller om jag bara skulle gå vidare.
Men efter att han lagt på telefonen på grund av mig kände jag mig påvisad att stanna. Denna gång lät han ännu mer avslappnad.
-Hur är läget då?
Jag stod fortfarande lite och vaggade mellan fotfästena trevandes efter hur vi skulle hälsa men tog snabbt ett steg tillbaka när jag märkte att han varken tog fram handen eller lutade sig in för en kram.
-Jo tack, det är bra!
Det var inte bra, jag var här ute och letade efter honom utan att jag visste om det själv. Som någon jävla amatör-stalker.
-Nice, du vet inte något ställe här omkring där det är lite avskilt?
Jag rynkade pannan och sökte efter något mer specifikt i hans ögon.
-Ja men typ en park eller något?
-Jaha, jo men det finns ju utkiksplatsen, ska jag följa dig?
Orden kom ur min mun som en desperat groda.
-Okej.
Så jag vände på klacken och började följa honom ner för trapporna istället.
I farten så kom jag på att jag vet ju inte ens vad människan heter så jag sträckte fram handen och presenterade mig.
-Nicole.
Han såg genast bestört ut, som om jag hade inkräktat på hans privatliv genom att fråga vad han hette, lite som dagen innan när jag frågat hur gammal han var.
-Kim.
Min magkänsla för stunden sa att han inte riktigt talade sanning men vad brydde jag mig? Jag var inte ett dugg attraherad av honom, jag ville verkligen bara ha sällskap. Han pratade inte så mycket så jag babblade på om mig själv, vi gick förbi min lägenhet så jag pekade glatt på fönstret på första våningen och sa -här bor jag! Jag tänkte att desto mer jag öppnar mig desto mer ord känner han sig skyldig att betala tillbaka med, och det fungerade lite. Redan efter tre fyra minuter så berättade han att han precis flyttat hit från Lund. Jag fortsatte att berätta om ytliga saker och minns att jag kände mig rätt obekväm men strax var vi framme och genast då ändrades allt.

Utkiksplatsen uppe på Olskroken är magisk. Det är som om den bara råkat hamna där av misstag, en stor stenmur gränsar av en länga med parkeringar med ett mindre stup på tre meter, bakom parkeringen ligger lite hyresrätter, inga märkvärdiga. Lite längre bort finns en trött lekplats med lite gungor och en äcklig sandlåda.
Men den utsikten.
Man ser hela Göteborg från den bästa vinkeln. Från Ullevi, Liseberg bort förbi hela centrum till Sjömanshustrun i Majorna.
Sjömanshustrun är en stor staty högt uppsatt på en kvinna som blickar ut mot kanalen. Det sägs att den representerar alla kvinnorna som miste sina män till havs under kriget och som väntade på att de skulle komma hem, vilket de aldrig gjorde. Det finns också en vacker dock dekadent tvist på historien.
Hon blickar nämligen inte bara ut mot kanalen utan det ser ut som att hon tittar bort mot Hisingen, där det sägs att hon hade sin älskare som hon väntade medan hennes man var ute till havs.

När vi kom upp på utkiksplatsen så såg jag det som fick mig att inte vända och bege mig hem igen. Kims ögon fäste sig på horisonten och han tog ett djupt andetag. Det var som att hans värld hade stannat. Hans mun öppnade sig lite och jag fick en rysning genom hela kroppen som gjorde mig så ställd att jag fortsatte stirra på hans reaktion till utsikten.
Aldrig hade jag träffat någon som visade sin njutning av något vackert så öppet. Det var som om jag kände det i honom. Kände att uppskattningen som jag hade till platsen blev bemött med en känsla som den förtjänade.
-Shit vad fint det var här, sa han lugnt.
-Visst är det, harklade jag fram och ruskade bort rysningen.
-Gör det något om jag röker en spliff?
Vad fan är en spliff?
-Vad menar du? Försökte jag lite coolt fråga utan att avslöja att jag inte hade en aning om vad han pratade om, jag tänkte att det kanske var något skånskt slang?
-En joint. Sa han och tog fram den ur innerfickan och visade mig.
Jag blev så ställd och sa ”visst” innan jag hunnit svälja allt saliv som fylldes i min mun.
Jag visste inget om joints, mer än att det var en drog.
Skulle han bli helt hög nu?
Vad händer då? Kommer han hoppa ner för stupet eller bli helt full och jobbig? Hade jag tolkat hans berusning på utsikten helt fel? Varför behöver han alternera med sitt sinne nu?
Jag höll alla frågor inombords medan han tände jointen och satte sig på stenmuren. Jag hoppade upp på den också med Elite i famnen och tittade ut över staden. Han tog ena blosset efter det andra och det såg ut som att han njöt av utsikten ännu mera nu.
För att bryta isen lite berättade jag för honom om sjömanshustrun. Han vände blicken genast mot mig och det kändes som att han sög in vartenda ord jag sa.
När jag avslutade med att berätta om hennes påstådda affär så skrattade han till lite.
-Sjukt, sa han och vände åter blicken mot horisonten och statyn långt där borta.
Han hade inte mycket ord till övers alltså. Jag såg att han tänkte på något och efter ett tag så frågade han:
-Tror du människan var gjord till att vara monogam?
Jag kände mig lika dum som när jag undrade var en spliff var.
Men denna gång hann jag inte ens fråga innan han förklarade.
-Ja alltså, tror du att människan är gjord för att bara vara med en person? Hans röst lät så mjuk och icke-dömande.
Jaha, vad fan vet jag om människorasen? Så vitt jag vet försöker jag bara passa in i mallen så ingen kommer på att jag inte hör hemma där. Jag har då aldrig varit trogen i ett förhållande för lusten har alltid haft ett övertag om min impulsiva sida.
-Jag hoppas det, det hade varit vackert, svarade jag.
Varför ställde han så konstiga frågor bara? Om jag tror att människor är menade till att vara monogama? Vad vet han som han inte säger?
Diskussionen flöt vidare i ett sakta tempo där vi inte pratade om vad vi gjorde eller hur vår familjesituation såg ut, utan om värderingar, åsikter, filosofier och samhällsstrukturer.
Redan under den timmen vi satt uppe på utkiksplatsen hade jag haft en mer vettig och givande konversation än vad jag hade haft någonsin.
Innehållet var helt styrt av Kim. Så fort jag dalade in på de klassiska frågorna om varför han flyttat hit, om han hade syskon eller liknande så avfärdade han dem så vackert att jag snabbt inte ville förstöra rytmen i vår vackra dialog.
Det tog inte mer än den timmen innan vi började avsluta varandras meningar. Till en början var det lite roligt när jag utbrast.
-Jag tänkte precis säga det!
Men efter femte gången så blev det mest en udda sympatisk nick där jag inte kunde sluta le.
Efter dryga timmen hade jag helt glömt av att han rökte på precis innan vi började prata och tanken slog mig att det kanske var därför han verkade så fascinerade. Det kanske bara var en vanlig cigarett? Jag har inte märkt någon skillnad. Solen hade börjat gå ner och vi satt båda tysta en stund och tittade på himlens alla färger och jag tillät mig själv att njuta på samma sätt som han tidigare gjort av utsikten. Det började dugga lite och en regnbåge skymtades i skymningen. Men jag sa inget.
Min mage kurrade till och innan jag hann säga något så säger han:
-Finns det någon restaurang i närheten här?
-Jag är också hungrig.
-Vi kan käka något då, jag måste ha mat och jag har inte handlat något till lägenheten än.
-Men jag har en massa mat hemma, vi kan käka något hos mig.
Hans ögon lös en millisekund av oro innan det släppte och han reste på sig och började gå neråt mot Danska vägen igen.
Vi kom in hemma hos mig och det hade redan blivit mörkt.
Jag satte per automatik på tv:n och gick in och började laga lite mat.
Han kom in i köket och höll mig sällskap.
Det var så skönt för jag kände ingen sexuell attraktion alls. Nästan tvärtom. På ett positivt sätt. Jag hade inte pratat med Marcus på ett par dagar och vi hade glidit längre och längre ifrån varandra och det hade ju bara gått ett par månader sedan han flyttat. Jag var inte alls intresserad av att bli förälskad eller bekräftad. Jag ville bara ha sällskap och det var något med den här mannen som fick mig att slappna av. Han var accepterande på en nivå som bara ens föräldrar är.
När maten var klar så tog jag med den ut i vardagsrummet/sovrummet i min etta så satte vi oss i soffan och satte på något program.
Vi började prata om relationer och Kim berättade att han precis brutit upp med en tjej nere i Lund. Mer än så sa han inte.
Så summan av vad jag visste nu om honom var att han var 24, han kom ifrån Lund, pluggade till apotekare (som inte alls bara lämnar ut recept över en disk utan är den medicinska motsvarigheten till en läkare och tar fem år (!?) att bli färdigutbildad) och han hade precis brutit upp med sin flickvän.
Varför var han så hemlighetsfull?
Jag kontrade och berättade om min relation med Marcus och att jag aldrig mer ville känna. Han instämde med en gång.
Vi pratade vidare på ämnet om hur man alltid bara blir sårad och om det fanns något optimalt sätt att förhålla sig till en relation utan att bli sårad och det enda Kim sa då var att ”det är bäst att bara aldrig mer känna något”
Det kändes så sorgset och jag bestämde mig för att inte fråga mer personliga saker, jag såg att han inte alls kände sig bekväm i det.
För att lätta på stämningen så satte jag på en låt.
Snook, ett hiphop band hade precis släppt en skiva och jag satte på en låt i min dator. Texten löd:

”Jag känner ingenting aldrig igen bejbi, och måste himlen ramla ner vill jag att det sker bejbi, i landet där ingenting hänt

Sanningen är nära
Jag kanske kan vara den mest obstinata person
Som satt sin fot på vår jord, må ni tro
Ändå så kära
Men när du och jag vart ihop är det synd
för vi hade ju inte så mycket gemensamt ihop
Men tänk om vi hade
Men även om så vore fallet så lämnar du Danne för Lund
Du betedde dig dumt, du är luft
Så kalla mig aldrig mer älskling
Och kan du ba' vara så vänlig att aldrig mer ringa mig igen
För jag vill aldrig känna igen”

Han satt och nickade med och där någonstans föddes en gemensam förståelse för varandra. Vi hade båda blivit sårade och behövde någon som förstod.
Vid denna tidpunkt var vi båda vilsna i samhällets normer och försökte passa in så gott det gick, det är svårt när man vet i sin själ att det inte borde se ut eller kännas såhär. Så vad är det som får oss att fortsätta tvinga in oss i normen av normalitet som någon dum jävel hittat på? Hur många finns det egentligen i världen som inte följer sina känslor?


Kvällen gick och det kändes som vi hade känt varandra bra mycket längre än de senaste fem timmarna, sanningen och känslorna kom krypandes fram och vi hade sakta börjat öppna oss. Någonstans på kvällen där sjönk det in för mig. Varför är det så konstigt att han inte vill prata om sin familj eller om sin livssituation? Det är ju irrelevant om vem som fött honom eller vilka han växt upp med. Det relevanta är vem han är och den delen delade han välvilligt med sig, om än med små steg.

-Jag måste sova nu jag har föreläsning imorgon bitti, sa han plötsligt och började skruva på sig. Klockan var redan förbi midnatt och jag minns inte sist jag hade varit uppe så länge.
-Du får gärna sova här om du vill, hoppade ur min mun utan att jag tänkte mig för, jag ville bara inte vara ensam, det var inget mer än att be en tjejkompis sova över.
-Nä men jag går nog hem. Jag kände en tveksamhet i rösten och förklarade för honom att jag inte var ute efter något mer än sällskap.
Jag tog fram en gammal tröja och ett par mjukis byxor och kastade dem på honom.
-Så! Som du kan sova i, så kan vi prata lite till innan vi somnar.
Han behövde hjälp på vägen tyckte jag. Så kan jag bevisa för honom att jag menade allvar med att aldrig känna mer igen. Äntligen har jag en landsman i mitt ensamma enmansland.
Tillslut gav han in. Så vi kröp ner i sängen ihop och somnade utan någon fysisk kontakt. Den enda gången vi rört varandra på hela kvällen var när jag sträckt fram handen för att hälsa.

































Kapitel två
Jag vaknade tidigt och gick ut med hunden på innergården.
Kim låg kvar i sängen helt oberörd och jag passade på att springa ner till Dahls för att köpa frukost. När jag kom tillbaka hade han redan klätt på sig och var på väg till skolan.
-Jag har köpt frukost om du vill ha!
Han log och tittade i påsen.
Färskpressad juice och en baguette.
-Tack, men jag är inte så hungrig, jag måste hem och hämta min dator innan jag åker till skolan.
Det var påtagligt att han inte hanterade stress så bra och jag lät honom hålla sitt tempo innan han tackade för kvällen och begav sig.

Jag packade ihop mina saker åt halva baguetten och knallade ner till Redbergsplatsen med Elite och tog vagnen ner till jobbet.
Hela dagen innan kändes surrealistisk, som om jag hade haft en jätte verklig dröm och jag rynkade titt som tätt på pannan och skakade på huvudet.
Jag måste ha förskönat allt som hände igår. Det finns ingen som är så lik mig. Jag har ju alltid slagits för mina åsikter själv. Nu verkar det som att jag träffat någon som är och tänker på samma sätt som jag?
Detta måste utforskas ytterligare. Jag tog upp telefonen och skickade ett sms till Kim.
”Hej hej! Vad ska du göra idag då herrn?”

Jag tror människor – inklusive mig själv då såklart – har en förmåga att försköna upplevelser eller förvärra dem i efterhand.
Allas upplevelser av deras verklighet är ju bara tankar om deras uppfattning av händelsen. Så fort man upptäcker att det faktiskt bara är en själv som styr dessa så kan man ju faktiskt få det mesta att verka harmlöst och fantastiskt.
Som när folk klagar på deras föräldrar.
Det är ju bara deras fel att de har högre förväntningar på deras föräldrar än vad de levererat? Ibland vill jag bara ruska tag i dem och be dem zooma ut och se den stora bilden.
Du lever ju? Någon har ju tagit hand om dig, matat dig hållit dig vid liv ända tills du var stor nog att ta hand om dig själv? Men man tenderar att lägga betydande vikt i ens tankar kring ämnet och att den lilla rösten som pratar med en i huvudet alltid har rätt. Det har den inte.
Vi får aldrig glömma att anledningen till varför vi blivit den vi är, är i direkt relation till våra närmaste. Man väljer vem man vill vara och framförallt vem man inte vill vara.
Har din mamma alltid skrikit på dig, ja då bli man antingen likadan eller tvärtom.
Det finns så många skolexempel på detta men hemligheten ligger ändå i att man väljer vem man vill vara, varje dag. Det är helt oberoende av gårdagen.


Pling!
Kim: ”Hej, jag ska på inkilning ikväll men jag kanske kan komma förbi innan? Är ute på någon Marklandsgatan och har hämtat finskor. Hur kommer jag härifrån?”
Han hade verkligen världens sämsta lokalsinne grabben och precis då fick jag ett till sms av min mamma att hon hade lämnat en bil vid centralstationen för pappa skulle iväg och jobba.
Hon kom förbi kontoret några minuter senare och lämnade nyckeln till bilen.
Så jag svarade Kim:
”Jag har bil så jag kan komma och hämta dig om du vill?”
”Ok, jag är på Stenkastsgatan. Ska jag gå någonstans?”
”Nä jag kommer dit”

Fredagen på kontoret hade flugit förbi men den hade känts lättare än innan. Som att jag såg fram emot att åka hem och träffa mannen som skakat om min verklighetsuppfattning. Det kändes efter det senaste dygnet att jag verkligen fått en vän för livet. Jag tror jag ville ha mer av det. Det var någon konstig dragning mot honom som bara fick mig att sugas in i hans värld.
Jag tog min hund och min träningsväska och gick snabbt genom Nordstan till centralen och hämtade mammas bil.
Bilen var en mörkgrön BMW automat från 1998 och hade varit i hennes ägo de senaste 5 åren. Den var hennes lilla älskling då den aldrig gått sönder eller ens fått en prick i besiktningen.

Väl framme vid Marklandsgatan står han där vid vägen. Extremt grå. Han hade en klädstil som en 18 åring. Han kan omöjligt vara 24. Han hade gamla slitna Salomon kängor på sig och en svart urtvättad trist jacka och jeans som han säkert hade ärvt av någon äldre bror (om han nu hade någon).
I hans hand hade han en påse från Din Sko.
Mitt ytliga jag hade dominerat mig så länge så direkt drogs jag till tanken om att det måste vara ett par riktigt fula skor som döljer sig där i.
Han hoppade in i bilen med ett leende på läpparna.
-Hej hej!
Mycket mer avslappnad än gårdagen. Han är en seg jävel tänkte jag.
-Hej! Blev det några fina skor? Jag måste få se på vad som döljer sig, jag hade aldrig gått in på Din Sko ens. Ush.
Han tog fram påsen och skorna. Helt okej! Lackade svarta fin-skor.
-Jag ville inte lägga en massa pengar på något jag aldrig kommer använda om jag inte måste, men jag tyckte de var helt okej!
Väl valda ord Kim. Hoppa ut ur mitt huvud nu.
Direkt hoppade vi in i diskussionen som vi somnat till under gårdagen om samhällsstrukturens implosion och hur långt det redan var draget. Vi hade indirekt börjat prata om när mänskligheten gick snett och jobbade oss från dagens datum och bakåt. Han hade ett enormt ordförråd och svängde med synonymer jag aldrig hört tidigare. Det var otroligt vackert desto mer jag lyssnade på honom och hans skånska dialekt.
Väl framme satte vi oss på innegården och han tände upp en joint igen.
Varför röker han på så mycket?
Utan att jag tänkte mig för hade jag ställt frågan inte bara i mitt huvud och han tittade på mig precis i inandningen av hans första bloss och höll andan ett litet tag. I utandningen som lät ansträngd började han prata.
-Har du rökt någon gång?
Jag svalde långsamt och stirrade nu på honom och skakade på huvudet.
-Det är lite som min meditation. Fortsatte han
Mina tankar började spinna iväg, det verkade ju inte så farligt. Jag kanske också skulle prova att snabb-meditera.
-Får jag prova? Mina ögon var nu större än fotbollar.
Men han skrattade bara.
-När fyller du tjugo?
Vad har det med saken att göra?
-Om en månad lite drygt.
-Då får du vänta till dess.
Jag fattade ingenting. Varför skulle jag vänta? En månad hit eller dit?
-Det är bara bäst så. Sa han utan att jag hunnit fråga varför.
Konversationen var slut där.
Vi gick in till min lägenhet och han började göra sig iordning.
Vem är den här mannen? Det är någonting som inte stämmer.

Min magkänsla velade men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Antagligen bara i mitt huvud. Jag hade en förmåga att överanalysera saker och ting. Eller snarare – att försöka analysera vad jag kände för situationer. Känslor som kärlek, hat, ångest, lycka – är lätta att sätta ord på. Men det finns en hel cocktail av känslor som gör det hela mycket svårare. Speciellt när man frågar sig frågan varför man känner som man gör.
Magkänslan låg och grodde men jag lät den vara där. Jag kunde ju inte direkt fråga honom vad det var som inte stämde.

Han blev faktiskt ganska fin i kostym och glansiga finskor, fast de var från Din sko. Jag hjälpte honom att knyta sin svarta slips och fick styr på hans tjocka decimeterlånga krulliga hår.
Han hade lämnade sin dator och plockade ut sitt visakort ur sin plånbok och slängde allt på soffan.
-Lugnt om jag lämnar detta här? Kan ju komma förbi innan jag går hem i natt?
Jag skulle upp relativt tidigt på helg-jobb och nickade lite trevande.
-Hur sent blir det? Frågade jag och hade redan börjat räkna mina sömntimmar.
-Det blir nog inte så sent, vi ska bara ha en bankettmiddag, så det blir nog lugnt.
-Ja okej, men ring när du är utanför då så släpper jag in dig.
Vi kramades hejdå och jag önskade honom en trevlig kväll.
Dörren smällde igen.
Jag satte mig i soffan och slog på tv:n och sneglade bort mot hans saker som låg i det andra hörnet av soffan.
Undra vad han har i sin ryggsäck han jämt och ständigt bär omkring på.
Så fort jag tänkte tanken slog jag genast bort den.
Men innan jag visste ordet av det så satt jag med väskan i knäet och öppnade den långsamt. Jag vet inte vad som flög i mig men det var något med den här mannen som inte stämde. Eller så hade min mage helt spelat mig ett spratt. Oavsett så skulle jag leta rätt på det nu. Efter att jag slitit upp hans kemi bok, stora silvriga klumpiga dator och ett gäng papper från skolan så kände jag mig dum.
Var det allt han hade där i? Håller jag på att bli galen nu? Sitter jag och rotar i en annan persons väska?
I ögonvrån såg jag den silvriga stålplånboken. Ryckte tag i den och öppnade den.
Ut flög tre tusenlappar som varit nertryckta i det lilla etuiet. Jag vek snabbt ihop dem igen och satte tillbaka de i ett utan facken. Vem har kontanter nu för tiden? Vart får man ens tusenlappar?
Mina fingrar började vandra mellan korten, ett kreditkort – Kim Ahl
Ahl, det var ett fint efternamn.
Men på kortet jag drog upp därpå stod det Henrik Oscarsson. Va fan? Ja ja, kanske någon väns kort. De nästkommande korten varierade mellan dessa två namnen och jag började fråga mig själv vem den här Henrik Oscarsson var.
Så kom det lilla rosa kortet som kom till att förändra allt.
Körkortet.
Under namn läser jag sakta, och flera gånger:
Henrik Kim Ahl Oscarsson
Född: 1979-01-17
Vad i helvete.
Jag var tvungen att läsa det igen och igen.
Nittonhundrasjuttionio? Är killen tjugoåtta år? Jag som inte trodde han var en dag över tjugo, och till råga på det så verkar det som att han hoppar mellan två namn. Kim Ahl och Henrik Oscarsson.

Jag släppte instinktivt plånboken jag höll i så den föll ner i soffan, korten spred sig överallt. Med händerna över munnen och vidöppna ögon skakade jag nu frenetiskt på huvudet.
Jag visste att det var något med honom som inte stämde in. Han blev ju illa tillmods när jag frågade vad han hette – och nu förstod jag varför.
Jag måste ju säga något till honom, men vadå ska jag säga att jag rotade igenom hans saker? Han kanske har en förklaring till varför han ljugit?
Vill jag verkligen ens träffa honom?
Min magkänsla sa direkt ja. Klart du ska träffa honom igen.
Men mitt huvud slog direkt bakut vid tanken. Han kanske är en psykopat eller mördare, med massa tusenlappar också, varför har han det?
Hela kvällen satt jag och velade fram och tillbaka med hur jag på bästa sätt skulle konfrontera Kim.
Jag stirrade tomt på tv:n utan att ta in vad som hände och hjärnan var på helspänn hela kvällen.
Klockan hade hunnit bli ett innan han ringde, berusad stod han utanför min trappuppgång. Hans slips var uppknuten och hängde över hans axlar när han stod där och vinglade. Det är helt omöjligt att han är tjugoåtta.
-Kom in. Sa jag och höll upp dörren för honom.
-Kan jag få sova här? Hickade han fram.
-Ja klart, men jag ska upp tidigt imorgon.
-Jag går upp med dig då. Nickade han fram medan han mumlade fram orden.
Så fort han kom innanför dörren började han klä av sig alla kläderna, han sparkade av de lackade skorna och släpade in sig själv mot sängen, där han föll pladask ner. Jag kröp ner med honom och han drog mig genast närmare för en kram. Jag sköt ifrån honom långsamt och viskade i hans öra.
-Hur gammal är du Kim?
Han tog en lång paus och andades in, i utandningen viskade han tillbaka.
-Tjugoåtta.
Jag blev helt ställd att han direkt talade sanning.
-Varför sa du att du var tjugofyra när vi sågs då?
Han vände sig mot mig och öppnade ögonen.
-För jag trodde inte vi skulle ses igen och för att jag är så trött på att behöva via mitt körkort varje gång jag säger att jag är tjugoåtta. Titta på mig, ingen tror att jag är så gammal.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
Jag hade laddat upp med tal i mitt huvud om hur jag skulle kasta ut honom eller sätta honom på plats och kanske dramatiskt be honom visa sitt körkort
Men jag förblev tyst.
Det tog inte lång tid innan han somnade bredvid mig.
Det blev inte många timmars sömn den natten och innan jag visste ordet av det så ringde min väckarklocka. Kim vaknade till också och jag klättrade över honom och gick in i köket för att fixa frukost.
Jag hörde honom röra på sig där ute och stelnade till lite. Hur ska jag nu förklara varför jag frågade om hur gammal han var?
Innan jag visste ordet av det var han vaken och hade börjat klä på sig kläderna.
Någonstans kände jag att jag kanske ska berätta för honom att jag rotade i hans väska men jag svalde hårt och sa ingenting.
Stämningen var konstig och vi hade ännu inte sagt något till varandra.
På bara tre dagar hade jag kommit så nära honom så snabbt och nu helt plötsligt var det som om vi var främlingar igen.
-God morgon. Mumlade jag fram tillslut när jag kom tillbaka in till vardagsrummet med frukost.
-Är du hungrig? Jag har gjort frukost till dig också om du vill ha?
-Nä tack, jag är bakis. Svarade han som om han inte mindes gårdagen.
Innan jag ens hunnit tänka klart så frågade han mig varför jag frågat om hans ålder. Jag frös till. Det var nu jag skulle berätta att jag rotat i hans plånbok.
Men fram kom bara:
-Nä, jag undrade bara, för jag tyckte att det var något som inte stämde.
Han tittade länge på mig och jag kände hur han studerade mitt uttryck men han verkade acceptera mitt svar och fortsatte med att klä på sig.
Jag skämdes över hur jag inte talade sanning men slog snabbt bort tanken. Han hade ju faktiskt inte heller talat sanning.
Vi gjorde oss iordning, Kim tog sin ryggsäck och gick hem medan jag gick till jobbet. Dagen gick relativt snabbt fast min hjärna gick på högvarv. Innan jag visste ordet av det var jag hemma igen och ringde Kim och bad honom komma över. Vi var båda ute efter ett hål att fylla och utnyttjade varandra till det.

Jag hade tidigare lovat Nathalie att komma över en sväng, men hon bodde bara precis mitt över gatan så när hon skickade ett sms och frågade när jag skulle komma så hade Kim redan kommit och rökt din dagliga dos av cannabis.
Jag hade helt glömt bort att jag skulle dit och frågade Kim om han skulle med.
Han tvekade naturligtvis först då han verkade dras med en stor klump av ambivalens i sitt liv men efter lite övertalning så gick han med på det.
Vi traskade över de tjugo metrarna och plingade på.

Nathalie och jag umgicks en del när vi var mindre men bara för att våra föräldrar och morföräldrar var bästa vänner. Vi har även en teori om hur morfar haft en affär med hennes farmor så där på sjuttiotalet. Jag hade varit närmare hennes kusin de senaste åren men nu när hon hade flyttat in granne precis för några veckor sedan hade vi börjat höra av oss till varandra igen.
Nathalie var en och åttio lång med ljust lockigt hår och ögon som en docka. Hennes ögonfransar var så långa att hon oftast fick frågan om de var riktiga eller inte. Hon hade en mjuk röst och jag hade aldrig någonsin sett henne brusa upp.

Hon öppnade dörren i mjukiskläder och med en känsla av efterfest.
Jag hade sms-at och berättat att en killkompis skulle hänga med och hon hade ursäktat sig i förväg om hur lägenheten såg ut. Hon hade haft sin födelsedagsfest dagen innan. Hon suckade lite och bjöd in oss.
-Titta här vad som hände igår, och jag har bara bott här i en vecka.
Hon pekade på trägolvet som hade blivit lite buckligt.
-Jag tappade en drink här igår och glömde torka upp det så nu har plankorna svällt och får inte plats igen.
Mycket riktigt, parketten hade börjat buckla sig och jag såg i hennes ögon att hon inte alls visste vad hon skulle göra.
Kim förblev tyst efter att de hälsat och jag märkte på honom att han nog var ganska påtänd av den där spliffen han just tagit.
Innan jag visste ordet av det så hade han satt sig ner och börjat trycka in parketten där den skulle vara.
-Det här kanske man kan fixa. Sa han lugnt medan han lyfte omkring på plankorna.
Nathalie och jag stod som två frågetecken och tittade på varandra med Kim sittandes på knä emellan oss.
Jag skakade på huvudet och ryckte på axlarna.
Nathalie bröt tystnaden med att ta med mig in till köket och visa alla storfynd hon hade köpt på partihallarna. Fem liters bunke med saltgurka, tio liters gräddfils burk och flera andra storförpackningar drog hon fram och berättade hur lite hon betalt för dem.
-Kolla! Bara tjugo kronor!
Jag skrattade. Nathalie hade alltid varit en filur som fick dille på en sak och då var det 110 % på det. Just nu var det att fynda mat.
Hon bodde ihop med en tjej som hette Jossan som jag bara träffat en gång, men jag märkte direkt att de triggade varandra till deras fixeringar. Bara för någon dag sedan hade de köpt varsin long-board och skulle nu åka den överallt. Den första sträckan hade blivit Partille till Göteborg.
Det är en ganska saftig bit om du aldrig har åkt bräda innan men de skulle bannemej in. Tre timmar hade det tagit och då hade de gått en bra bit också.
-Vem är killen? Viskade Nathalie när vi pratat klart om hennes storköp.
-Jag vet inte. Svarade jag. Kim heter han, han pluggar på Chalmers – Men vi klickade bara. Jag träffade honom på bussen häromdagen.
- Är han full eller?
- Nej, inte vad jag vet. Han kanske bara vill hjälpa till. Svarade jag undvikande och visste inte riktigt hur öppen hon var till droger i allmänhet.
Kim fortsatte banka och hålla på i hallen medan Nathalie och jag småpratade med honom. Det här var första gången jag sett honom märkbart påverkad. Inte supercharmigt.
Vi var inte kvar så länge utan jag avrundade det ganska snabbt. Jag orkade inte med stämningen som hade blivit lite konstig på grund av hans märkbara rus.
När vi kom ut på gatan igen vände han sig mot mig och skrattade lite förskämt.
-Jag rökte nog lite för mycket.
Direkt var mina konstiga vibbar av honom som bortblåsta och jag skrattade.
-Ja det gjorde du nog.
-Tror du hon märkte något?
-Hon trodde du var full typ.
-Det är så sjukt i här i Göteborg för det verkar som att ingen röker på här.
Nä det var nog sant, jag hade aldrig stött på det tidigare.
-Nä folk vet nog inte det så. Sa jag kort.
Vi gick tillbaka in i lägenheten och satte på en film men istället för att titta på den så dök vi rätt in i en till konversation om mänskligheten och beteenden.
Det var något med killen som fick min hjärna att snurra på högvarv. Han var så vältalig och insiktsfull. Kanske föll en liten pusselbit på plats nu när jag visste att han var lite äldre. Han berättade väldigt lite om sitt liv men jag märkte att han hade varit med om mycket.
Han reste på sig i samtalet och hämtade mina mjukisbyxor som han hade lånat dagarna tidigare och satte sig ner i soffan igen. Det var fortfarande ljust ute och han tog av sig sina jeans medan vi båda tittade på filmen som gick på tv:n.
När han hade byxorna vid knäna så vände jag mig mot honom och fick se hans lår. Båda benen var täckta av horisontella djupa ärr. Som om någon hade snittat upp hans lår från innerkant till ytterkant ett tjugotal gånger.
Tre ärr var riktigt tjocka, säkert en centimeter.
Jag frös till och utan att jag tänkte mig för frågade jag med skräck i rösten.
-Vad fan har hänt?
Han tittade upp som om han hade glömt av att han hade dem och satte snabbt på sig mjukisbyxorna.
-Det är ärr bara. Sa han med lugn i rösten fortfarande.
Jag tog tag i hans byxlinning för att dra ner byxorna igen och kolla men han stoppade mig.
-Jag har skurit mig bara.
Jag förstod inte om han hade gjort det på sig själv eller om någon annan gjort det baserat på det monotona röstläget och jag vågade inte fråga mer för han ryggade bort.
-Jag vill helst inte prata om det.
Han var ju ärlig grabben, det kunde han få.
-Vill du någonsin prata om det? Frågade jag tillbaka nu när jag hunnit lugna mig.
-Ja kanske.
Dialogen var slut där.
Kim sov hos mig den natten också och jag minns att jag klappade honom lätt på ryggen över t-shirten innan vi somnade. Hans ärr på insidan var nog större än vad jag befarat.
-Aldrig känna igen. Viskade jag tyst.








Kapitel tre.
Söndagar har alltid varit heliga för mig.
Inte heliga som kyrkan då givetvis men det är definitivt en dag av vila.
Jag tränade så mycket att jag tvingade alltid mig själv att vara ledig helt från allt på söndagar.
Kim däremot hade andra planer för dagen. Han skulle ha inkilning med klassen och hade redan kilat upp till sin lägenhet, han fortfarande bara sovit en natt i, för att hämta ölen han köpt inför kvällen.
Han kom snabbt tillbaka i lagom tid för frukost.

De senaste dagarna hade varit härliga och vi hade kommit varandra närmare på ett psykiskt plan än vad jag någonsin hade haft med någon.
Vi pratade om det mycket hur konstigt vårt möte varit och hur häftigt det var att vi tänkte så lika. Vi fyllde fortfarande i varandras meningar men allt som oftast fick Kim ord på dem innan jag. Så det var mest jag som satt och skakade på huvudet och skrattade varje gång det hände. Det var liksom inte lönt att kommentera det mer.
Det var konstigt att jag inte kände någonting mer för honom. Fast otroligt skönt samtidigt. Jag ville inte känna något igen.
Min och Marcus relation hade drivit isär så mycket och min underliggande svartsjuka och misstro till honom – om än så obefogat – hade gjort att vi lagt vår relation på is och sagt att vi skulle höras först om ett par veckor.
Min relation med Kim hade öppnat en dörr som jag inte visste fanns och skulle jag någonsin bli ihop med någon igen så skulle jag behöva möta honom på ett psykiskt plan också. Inte bara fysiskt. Mer och mer insåg jag nog att Marcus var för regelrätt, korrekt och socialt anpassad. Jag hade ju bara försökt passa in i en roll för att samhället tvingat mig. Något som jag och Kim pratat mycket om under våra timslånga samtal.
Jag tror att samhällsnormen är ett okej snitt på hur mänskligheten ska behöva leva för att systemet ska fungera. Men jag tycker inte systemet är lockande. Hierarkin där man ska jobba fem dagar för någon annan och sedan skjuta ut sig de fyra veckor man har semester om året är ingenting som lockar eller passar mig alls. Där 1% av världens befolkning äger i princip allt. Girigheten och konsumtion äter upp våra värderingar snabbare än ett lejon äter en zebra. Och med värre avsikter.

Kim spelade poker för att finansiera sin skolgång och hade aldrig jobbat. Mer än två tre dagar som kock på en restaurang åt en vän. Svart. Han var superduktig på att laga mat. Han var helt utanför systemet och jag var fascinerad över hur han gjort det. Han hade aldrig betalat in en krona till staten i skatt. Han hade inte heller något skyddsnät när det kom till pension, men det var inget han oroade sig över. Han visste att han alltid skulle klara sig sa han.

Vi hade redan skapat oss en underliggande förståelse över att vi visste vad den andre skulle säga och hade skalat av våra dialoger med korta få ord. Ibland räckte det bara med att vi tittade på något och nickade mot varandra.
På bara ett par dagar hade vi skapat oss en liten bubbla där det bara fanns vi två.
Kim rökte fortfarande på varje dag och jag blev mer och mer sugen på att prova.
Han förklarade utförligt om vad drogen gjorde med hans hjärna och hur han kontrollerade sina tankar genom att sakta ner sin tankeverksamhet.
Han förklarade också att många som röker på gör det i alldeles för höga doser för att helt däcka av. Det är inte meningen med marijuana. Han jämförde det med vin och hur man kan ta ett glas till maten. Inte en hel flaska.
Han satt varje kväll i köksfönstret i min lilla etta och tände på. Jag satt oftast bredvid och pratade.
Den här kvällen skulle han ju ut och då rökte han inte. Man blandar inte alkohol och gräs. Han gjorde sig fin ännu en gång och sa att han nog borde sova hemma i natt. Det skulle nog bli ganska sent. Jag blev lite tom i tanken av det när jag tänkte på det. Lite som när man fyller ett hål man inte visste man hade. Jag hade skapat ett behov av att ha honom i närheten och bolla idéer med.
- Du kan ju höra av dig när du ska hem så kan vi se. Sa jag i hopp om att det kanske skulle bli en tidig kväll.
- Det gör jag.
Direkt när dörren stängdes så fylldes jag av ensamheten. Jag ställde mig i vardagsrummet och satte på lite musik. Jag hade helt glömt av klassen jag skulle ha om ett par dagar och var tvungen att sätta ihop en danskoreografi till den.
Så jag fördrev tiden ett par timmar med det innan jag somnade på soffan.
Klockan två vaknar jag av att min telefon ligger och vibrerar.
Kim.
-Hallå?
Han lät berusad och mer avslappnad än jag någonsin hört honom.
-Hej, jag är utanför, vill du öppna?
Jag gick ut och ner för trapporna och öppnade dörren.
Där stod han lite vinglandes och mer glad än någonsin. Han var ganska lågmäld och stängd och det var nog den enda signifikanta skillnaden på vårt beteende.
Jag var som en öppen bok.
Vi stegade in i lägenheten medan han berättade om kvällen. Han berättade om hur någon tjej försökt att stöta på honom, men att hon var arton år och ett barn.
- Du vet att jag bara är nitton va? Kontrade jag med.
- Jag vet, men du har en gammal själ.
Jag visste inte riktigt vad han menade men jag tog det som en komplimang. Orkade inte dra igång en lån diskussion nu. Det var för sent och jag skulle upp tidigt. Han klädde av sig i vardagsrummet framför mig och jag hade redan krupit ner i sängen. Jag fick en skymt av ärren på låren igen och mina tankar spann iväg på vad som kunde hänt. Innan jag hunnit dala iväg så tar Kim av sig sin t-shirt och står med ryggen mot mig. Det var mörkt men gatlyktan från vägen utanför lös upp rummet i ett svagt gult sken.
Hela hans rygg var full med ärr också. Horisontella, precis som på låren. Men de såg inte ut som om de hade varit lika djupa.
Jag vågade inte säga något. Det såg ut som om han hade fått piskrapp. Jag tänkte direkt på passion of the crist och såg Kim framför mig sittandes på knä när han blev slagen med en piska.
Han satte snabbt på sig en tröja och lade sig bredvid mig.
Mycket närmare än vi någonsin varit.
Han vände sig om mot mig i en utandning och kramade mig länge.
Jag blev lite obekväm först och tänkte att han nog bara var full, men jag förväntade mig aldrig att han skulle försöka kyssa mig. Vilket han gjorde.
Han tog tag i min käke och drog den mot hans mun. Jag ryggade snabbt bort.
-Vad gör du Kim? Förstör inte det här nu!
Han nyktrade nog till på några sekunder, bad om ursäkt och gick tillbaka till att kramas. Jag skulle då inte förstöra vår vänskap med ett fyllehångel.
Det var omtumlande och jag förväntade mig mer av honom.

Morgonen därpå var allt som vanligt igen. Han gick till skolan och jag gick till jobbet. Vi pratade inte om incidenten som hänt under natten och jag tyckte det var bäst så. Han kanske inte ens mindes det.
Han hade bara en föreläsning och skulle hem redan vid tolv. Jag slutade inte förens sent och sen hade jag en Body Jam klass 19.30 - 20.30
På kvällen när jag om hem kom Kim över i vanlig ordning och vi satt och pratade sent in på småtimmarna. Han var fascinerad över mycket med mig. Likaså jag för honom. Det kändes som om vi varit vänner för alltid och jag hade delat med mig om mer saker för honom än vad jag någonsin gjort med någon innan.
Vi somnade i varandras famnar.
02.55 Jag vaknade med ett ryck. Kim låg bredvid mig med öppna ögon.
Jag rullade över på sidan för att krama honom och han kramade mig tillbaka och klappade mig sakta på ryggen.
-Har du inte kunnat sova? Viskade jag tyst.
-Jo jag vaknade precis.
Det var något oförklarligt som hände den natten men innan jag visste ordet av det så förvandlades vår kram till något mer intimt. Jag rös genom hela kroppen och andades in ångorna från honom.
-Vi kan inte göra något. Sa jag tyst.
-Nä jag vet. Svarade än om än tystare.
Men vi kunde inte förmå oss att sluta. Kramen intensifierades snabbare och snabbare och efter fyra fem timmar kunde vi inte hålla oss längre.
Han kysste mig långsamt. Jag kysste tillbaka. Vi har pratat om den där kvällen så många gånger efteråt och ingen förstod vad som hände. Men det var något magiskt. Utan tvekan. Jag kan fortfarande rysa ibland när jag tänker på det. Även om det var över nio år sedan.
Vi somnade snabbt när allt var över och jag vaknade 07.30 av att klockan ringde. Elites gips skulle läggas om och jag tog upp henne till smådjursakuten och lämnade in henne för dagen.
När jag kom tillbaka till lägenheten satt Kim upp som ett frågetecken i sängen.
-Vad fan hände i natt. Sa han tillslut efter lång tystnad.
-Jag har ingen aning. Svarade jag.
-Jag har aldrig varit med om något liknande.
-Inte jag heller.
Jag skulle träffa min chef på en föreläsning om motivation på Scandic nere vid Drottningtorget och var redan sen.
Innan vi skiljdes åt så tog Kim tag i mig och stoppade näsan i mitt hår och tog ett djupt andetag.
-Vi pratar mer ikväll om det här.
Jag nickade lite tveksamt och skamset. Vårt löfte hade på mindre än en vecka gått upp i rök och nu hade hela vår relation ändrats.
Jag kunde inte fokusera på någonting den dagen och jag minns att jag skrev ner någonstans om natten tidigare i något melankoliskt eufori rus.
”Vad händer där?
Allt bara klickade och vi vaknade samtidigt typ två mitt i natten och jag började killa honom på magen. Det hela eskalerade och tillslut kunde vi inte hålla oss ifrån att komplicera vår tillsynes perfekta vänskapsrelation. Shit sicken kille! Jag är verkligen inte kär eller något, men jag tror jag vill vara bästis med honom resten av livet.”

Det var här allt tog fart.





 
Kapitel fyra

Det var bara fyra dagar kvar till min tjugonde födelsedag och jag längtade. Inte för att jag skulle fylla år, men för att Kim hade lovat att jag skulle få prova att röka på när jag fyllt tjugo. Vi hade knappt känt varandra i två veckor men tiden hade gått så långsamt att jag kommit närmare honom än någon. Vårt språk och tankesätt var så i synk att dialogerna hade hoppat över en massa socialt bladder och kommit rätt in på kärnan. Allt som oftast var han hög på marijuanaångor och jag hade blivit mer och mer fascinerad över vad den här mystiska drogen gjorde med en. Om vi nu var så lika så borde den göra samma sak med mig. Öppna upp mig ännu mera.
Kim kämpade med att plugga men redan hade han sackat efter och det var nog bara en tidsfråga innan han antingen slutade umgås med mig eller slutade skolan. Vi satt uppe så sent om nätterna att han ofta kom sent eller hoppade första föreläsningen.
Jag kunde bolla jobbet hyfsat bra och hade nog fått en liten nytändning nu när jag hade något att se fram emot om kvällarna, men det var numera sällan jag gick hem efter fem på eftermiddagarna. Vilket var bra eftersom jag ändå inte fick någon övertid. Vår relation hade övergått långsamt och ganska naturligt till att vara helt platonisk till något om än mer intimt.

”Platonisk kärlek är enligt Platon den högsta formen av kärlek. Den befinner sig på ett rent idémässigt plan. Sann kärlek för Platon var den själsliga kärleken. Kärlek vad för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden.”

Jag tittade ofta in i Kims ögon och kände att jag kunde se hans själ. Hans trasiga rädda och sargade själ som hade varit med om allt för mycket. Han berättade väldigt lite om hans förflutna men tillräckligt för mig att förstå att det gjorde ont när han tänkte på det. Hans tal saktade ofta ner och få ord kom ut. Sedan blev han tyst tills jag bytte samtalsämne.
Han sa ofta att han inte kom ihåg exakt vad som hade hänt. Eller att han drömde saker som han fått för sig hade hänt.
Jag var såklart exakt likadan. Länge hade jag drömt saker jag kände igen men inte kunde placera. Varför till exempel jag inte kunde duscha med någon – visste jag inte. Jag visste bara att hela mitt väsen stretade emot det. Så jag lyssnade på det och höll mig borta från delade dusch-besök.

Det hade blivit helg och Kim skulle ner till Lund för att hämta lite saker hade han sagt, jag skulle ändå ha släktkalas nere i Åsa inför min födelsedag och sociala tillställningar var något som Kim inte ville följa med på. Även om jag bjudit med honom som den bästa vän jag nu fått. Eller vad det nu var vi hade.
Jag klädde upp mig i min dieselklänning som jag köpt ihop med Marcus och satte upp mitt långa bruna hår i en tofs. Jag såg mig själv som blond då jag alltid hade varit det men de senaste två månaderna hade jag färgat det brunt. Fråga mig inte varför. Det var inte alls speciellt fint.

lämnades på trappsteget in till deras nya liv
mållös och utan skor stod hon och knackade på
känslan av tomhet fyllde henne från den knytnävesstora muskeln som sas innehålla en hel livstid med kärlek
ut i saltsmakande vätska i hennes klarblåa ögon
tårarna pressades ut och frätte sönder hennes insida

tomheten spred sig som en pest genom kroppen och fingertopparna föll mot marken
hennes knän gav sakta vika och skakade till innan de mötte betongtrappan med en duns







hon visste att han visste saker som behövde hända, som en kedjereaktion.
men bilden av det färdiga porträttet var sedan länge redan målat
hon hade sett det och vägen dit men förbarmade sig över att hon jämt hade så bråttom
hon kunde knappt bärga sig
i ren frustration till sig själv hade hon tidigare gett sig ut på en intern pilgrimsfärd för att påskynda processen
och främst för att sluta vänta utan att leva här och nu

men suget i henne hade dragit henne mot målet som en värmesökande missil.
allt hon letade efter var hans pumpande muskel.

men nu var det dags igen
att inse att det är för tidigt eller försent
hur det än blir.


http://lyssnainte.blogg.se